SnyggMalinn

 

Förra året vid den här tiden lade jag upp den här bilden på Instagram och skrev ett statement.

 

 

 

Det var kanske inte direkt ett nyårslöfte, men det var någonting som jag hoppades skulle sätta tonen för året och till och med ligga till grund för att jag skulle få en annan syn på mig själv. 

 

Jag har egentligen aldrig tyckt att jag är ful, kanske någon period i de yngre tonåren men överlag har jag haft en väldigt neutral inställning till mitt utseende när det kommer till mitt ansikte. När det däremot handlar om min kropp har det varit helt annorlunda. Vad det beror på kan jag nog egentligen inte svara på, men förmodligen handlar det om att jag alltid jämfört mig med andra som inte ser ut som jag. Så min kropp har i mina ögon varit fel, något som inte är okej, sedan jag var i tonåren. Det målet jag satte för 2013 var därför ett rätt stort steg för någon som under väldigt lång tid har haft svårt att se sin kropp på ett positivt sätt. Min kropp skulle gå från att vara fel, till fantastisk.

 

Och jag antar att det började rätt bra, jag gick ut hårt med tre månader utan skräpmat och en del träning, jag var stolt över vad jag åstadkommit och vad min kropp klarade. Det fortsatte ganska bra fram till slutet på sommaren och mitt sommarvikariat, jag åt kanske mer skräpmat men jag kände mig fortfarande både stolt och tacksam. När hösten kom och jag blev beroende av ett telefonsamtal för att få jobba blev allt plötsligt mycket jobbigare. Jag kunde inte träna på de tiderna jag ville för då kom oftast jobb emellan. Det var tungt psykiskt att aldrig veta vad som skulle hända och jag kände mig osäker ofta då jag höll på att lära mig ett nytt jobb. Träningen blev liksom lagd åt sidan och jag åt på ett sätt som inte var hälsosamt, för att på något sätt kompensera de känslorna jag hade (vilket egentligen inte är logiskt). Så då började det igen, nypandet och de nedsättande blickarna. Jag var inte ett dugg stolt längre. Jag började se på mig själv på det där sättet som jag gjorde som tonåring, med en stor portion avsmak. Mot slutet av året ordnade det upp sig till viss del, mycket på grund av att jag fick ett vikariat så jag visste när jag skulle jobba. Självförtroendet växte något men träningen kom jag aldrig igång med igen så synen på kroppen var i princip densamma.

 

Nu, jämfört med förra året är det som att jag är tillbaka på ruta ett. Jag nyper och tänker saker, att det här ska bort och det ska ändras. Egentligen varken stolt eller tacksam. Men jag antar att det är så det får vara, kanske går det fortare för mig att bli stolt och tacksam det här året. Förhoppningen för det här året är att jag kan leva på det sättet som jag vill för att må bra, med ren och god mat, träning som jag tycker om och jobb i rätt mängd. För det verkar som att det är de variablerna som styr bilden av hur jag ser på min kropp.

 

Från fel, till fantastisk.