Året som gick
Förra året vid den här tiden lade jag upp den här bilden på Instagram och skrev ett statement.
"Det här året ska jag vara stolt över och tacksam för min kropp!"
Det var kanske inte direkt ett nyårslöfte, men det var någonting som jag hoppades skulle sätta tonen för året och till och med ligga till grund för att jag skulle få en annan syn på mig själv.
Jag har egentligen aldrig tyckt att jag är ful, kanske någon period i de yngre tonåren men överlag har jag haft en väldigt neutral inställning till mitt utseende när det kommer till mitt ansikte. När det däremot handlar om min kropp har det varit helt annorlunda. Vad det beror på kan jag nog egentligen inte svara på, men förmodligen handlar det om att jag alltid jämfört mig med andra som inte ser ut som jag. Så min kropp har i mina ögon varit fel, något som inte är okej, sedan jag var i tonåren. Det målet jag satte för 2013 var därför ett rätt stort steg för någon som under väldigt lång tid har haft svårt att se sin kropp på ett positivt sätt. Min kropp skulle gå från att vara fel, till fantastisk.
Och jag antar att det började rätt bra, jag gick ut hårt med tre månader utan skräpmat och en del träning, jag var stolt över vad jag åstadkommit och vad min kropp klarade. Det fortsatte ganska bra fram till slutet på sommaren och mitt sommarvikariat, jag åt kanske mer skräpmat men jag kände mig fortfarande både stolt och tacksam. När hösten kom och jag blev beroende av ett telefonsamtal för att få jobba blev allt plötsligt mycket jobbigare. Jag kunde inte träna på de tiderna jag ville för då kom oftast jobb emellan. Det var tungt psykiskt att aldrig veta vad som skulle hända och jag kände mig osäker ofta då jag höll på att lära mig ett nytt jobb. Träningen blev liksom lagd åt sidan och jag åt på ett sätt som inte var hälsosamt, för att på något sätt kompensera de känslorna jag hade (vilket egentligen inte är logiskt). Så då började det igen, nypandet och de nedsättande blickarna. Jag var inte ett dugg stolt längre. Jag började se på mig själv på det där sättet som jag gjorde som tonåring, med en stor portion avsmak. Mot slutet av året ordnade det upp sig till viss del, mycket på grund av att jag fick ett vikariat så jag visste när jag skulle jobba. Självförtroendet växte något men träningen kom jag aldrig igång med igen så synen på kroppen var i princip densamma.
Nu, jämfört med förra året är det som att jag är tillbaka på ruta ett. Jag nyper och tänker saker, att det här ska bort och det ska ändras. Egentligen varken stolt eller tacksam. Men jag antar att det är så det får vara, kanske går det fortare för mig att bli stolt och tacksam det här året. Förhoppningen för det här året är att jag kan leva på det sättet som jag vill för att må bra, med ren och god mat, träning som jag tycker om och jobb i rätt mängd. För det verkar som att det är de variablerna som styr bilden av hur jag ser på min kropp.
Från fel, till fantastisk.
Vad var det som hände?
Illamåendet kom som en blixt från klar himmel. Åh nej, tänkte jag. Inte magsjuka. INTE MAGSJUKA. Men att jag hade haft ett par jobbiga månader psykiskt och framförallt ett november som var hektiskt både fysiskt och psykiskt verkade jag liksom inte förstå. Timanställd och alltid på standby, psykiskt och fysiskt belastande jobb, stress över att inte få tillräckligt mycket jobb, inskriven hos arbetsförmedlingen och deras krav. Och kanske framförallt en månad som var pressad till bristningsgränsen med jobb och ideella åtaganden.
Man kan ju tro att en person med min utbildning, som har tagit upp ämnet stress flertalet gånger, skulle inse att jag befann mig i en ohållbar situataion. Att jag skulle lägga mer vikt vid alla stressymptom jag hade. Men kanske blev jag istället expert på att ignorera dem, jag hade inte tid att känna efter. När saker och ting började lugna ner sig fick jag plötsligt svårt att sova på nätterna. Tankarna malde och malde, vaknade flera gånger per natt och när jag vaknade vid fyra på morgonen kunde jag aldrig somna om. Allt det jag inte hunnit tänka på när jag jobbade som mest kom liksom upp till ytan.
Den natten gick jag och la mig på soffan, jag hade vridit och vänt mig så länge i sängen att det var omöjligt att sova. Lyckades sova ungefär två timmar på soffan innan det var dags att gå upp. Jag kände mig rätt trött men egentligen inte mer än vanligt. Gick upp och satte upp håret på toaletten och gick ut mot köket. Illamåendet kom som en blixt från klar himmel. Åh nej, tänkte jag. Inte magsjuka. INTE MAGSJUKA. Hängde lite på dörrkarmen in till köket och kände hur jag fick ett blodtrycksfall, det svartnade och flimrade lite så jag höll tag i dörrkarmen och väntade på att det skulle gå över. Då hör jag ett brak som att något åker i golvet, men jag ser ingenting. Det är bara svart. Jag känner hur min sambo tar tag i mig och säger mitt namn, gång på gång. Jag hör honom men jag kan inte svara. Jag ser fortfarande ingenting. Patrik lyckas få upp mig på fötter, mina armar krampar och utan att jag hjälper till lyckas han få in mig i sovrummet. Först där vaknar jag till och börjar förstå vad som har hänt. Helt svettig.
Jag har aldrig svimmat i hela mitt liv så jag blev både rädd och chockad efteråt, brast i gråt till och från. Varför blev det såhär? Förmodligen en kombination av att jag inte sovit, hade höga stressnivåer i kroppen, var lite uttorkad och hade en infektion i kroppen. Men jag vet att jag aldrig någonsin vill uppleva det igen, och framförallt inte utsätta den personen jag älskar för det igen. Det är svårt att låta bli att tänka vad som hade hänt om jag svimmat efter han hade gått hemifrån, eller i trapphuset, eller när jag körde bil. Aldrig någonsin ska det bli såhär igen. Det är en tuff insikt att man inte klarar hur mycket som helst, även om tröskeln för vad jag klarar säkerligen både är högre och lägre än andra personers. Aldrig mer ska jag åsidosätta mig själv för att hjälpa andra, för om det här är belöningen är det verkligen inte värt det. Jag fick lära mig att jag har en gräns, den hårda vägen, och den lärdomen tar jag med mig livet ut.
Vad händer?
Nu har det snart gått sju veckor sedan jag gjort slut med godis, glass, kakor och annat jox. Vad har hänt sedan dess? Samtidigt som jag skulle vilja säga att det hänt mycket, känner jag att att det nästan inte hänt något alls.
De första två veckorna var tuffa. Inte att stå emot frestelser, att ge efter och äta en kaka eller så. Utan det faktum att det enda jag kunde tänka på var socker, i alla dess former. Det gjorde mig sjukt rastlös och det var väldigt svårt att slappna av. Jag åt mycket frukt under dessa veckor, särskilt apelsiner. Tredje veckan kände jag hur allt lugnade sig, enda gången jag faktiskt tänkte på socker och var riktigt sugen var på kvällarna, även om det var nog så jobbigt. Efter det är allt lite luddigt, jag vet inte om jag egentligen har tänkt så mycket på att jag vill äta något som jag för tillfället inte "får". Ja, förutom på semledagen, då hade jag en inre brottningsmatch. Det är som att den delen av min hjärna har inaktiverats. Det är klart att jag blir sugen när någon sitter framför mig och äter något som jag tycker är gott, som mormors bärpajer, men det har ändå gått bra! Jag har inte dött av det och jag har kommit på mig själv med att tänka att "det där kan jag ju äta nån annan gång". Helt lugn. Väldigt olikt från hur jag resonerade i december...
Sen har jag känt en skillnad i hur kroppen känns, inte alls lika.. fluffig. Eller! Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men det känns som att huden blivit fastare. Magen är gladare och jag känner att blodsockret blivit lite jämnare. Det känns kort sagt rätt bra! Snart är det dock min födelsedag och då har jag tillåtit mig själv att äta tårta. Men det är en gång på tre månader och det gör nog egentligen varken till eller från. Det ska bli spännande att se om jag tycker att det är lika gott fortfarande! Men, min prinsesstårta är grym så förmodligen kommer jag tycka det. I slutet av Mars kommer jag behöva ta ställning till hur jag vill fortsätta och troligtvis blir det inte lika strikt som jag har det nu. Lagom klyshigt lever vi ju bara en gång och fika hos mormor och morfar gör jag inte direkt varje dag, så det kommer handla om att välja. Inte låta den där dumma hjärnan bestämma.
Det är slut
Du lockade in mig med vackra löften.
Fick mitt blod att rusa vilt i kroppen.
Blev hög på bara din existens.
Du fick mig att längta.
Drömma.
Glömma...
Fyllde mig med glädje.
Hjälpte mig genom sorg.
Men allt var bara en lögn.
Långsamt bröt du ner min kropp, tills jag inte längre mindes hur det var utan dig.
Jag var tvungen att låta dig gå.
Jag kommer sakna dig ibland.
Och när jag är redo kanske vi kan börja träffas igen, på mina villkor.
För nu är det jag som har kontrollen. Sockerhelvete.
Vältränad?
Nu är vi där igen. Det har gått aslänge sedan jag uppdaterade, och det som tillslut gör att jag får ändan ur vagnen är att jag blir sådär kopiöst förbannad.
Orkar inte ens dra hela historien, men alla känner väl vid det här laget till Katrin Zytomierskas uttalande kring mulliga/tjocka tjejer. På samma sätt lär väl folk känna till hennes kritik mot SATS reklam där en helt vanlig tjej som tränat i X antal år står och är stolt över sig själv och sina egna prestationer.
Det som således gjort mig förbannad denna gång är det fruktansvärt godtyckliga användandet av ordet vältränad. VAD i tusan står det ordet för egentligen, och hur kan man se på en person om den är vältränad? I regel känner jag att två kroppstyper hänger ihop med det här begreppet, åtminstone när media får bestämma. Det ena är den muskulösa kroppen, där det inte finns något tvivel om att det handlar om en kropp som är van att lyfta tunga saker. Den andra kroppstypen är smal eller slimmad med en inte så stor andel kroppsfett (som vår kära Katrin så glatt predikar). Men på samma sätt som jag menar att en människas kroppsform säger väldigt lite om ens hälsa (förutom i vissa fall) menar jag också att kroppsformen säger väldigt lite om hur vältränad man är. Jag lovar, hur gärna du än skulle vilja det kan du inte se på en människa hur hög syreupptagningsförmåga (Bra kondition) hen har eller hur tunga hantlar hen lyfter. Sen handlar det ju om vad man jämför sig själv med och vad man vill uppnå, men pratar man om den helt vanliga motionären finns det väldigt lite grund för att stå och peka på nån och säga att personen inte är vältränad därför att den inte har någon av de två stereotypt vältränade kropparna.
Ingen skulle väl till exempel se på mig och tänka, jisses så vältränad (inte jag heller för den delen, men jag är för den sakens skull inte otränad)! Och jag hade själv stora samvetskval när jag blev ledare på Friskis & Svettis. Duger verkligen min kropp för att leda pass? Borde jag kanske gå ner i vikt för att passa bättre in? Men sen tog jag mitt förnuft till fånga, och tänkte att jag kanske ska se mig själv och min kropp som en tillgång, som säger att alla ser vi olika ut och det är helt okej! Representerar inte vi i ledarstaben på Friskis flera olika kroppstyper och människor tror jag vi skulle tappa många motionärer. Vi speglar bilden av att man inte måste se ut på ett visst sätt för att ha bra kondition eller vara stark, eller för att vara välkommen till våra lokaler! "Vältränad" kan se ut på så många sätt! Fortsätter vi lansera bilden över att bara vissa kroppar duger tror jag vi riskerar någon typ av epidemi av psykiska sjukdomar som anorexia och ortorexi. Eller helt vanlig jävla ångest. Träning måste vara någonting för alla och inte en utvald elit som passar normen av den tränade människan.
Och den här tjejen på bilden, som många menar visar på ett misslyckande från SATS sida (läst andemeningar på bloggar och forum som "tränat sen -99 och är inte smalare? Låter ju som ett bra gym.."), har förmodligen både grym kondition och är säkert bra stark också. För NEJ. ALLA går inte till gymmet för att bli smala/muskulösa eller whatever. Många går dit bara för att göra sin kropp stark och VÄLTRÄNAD. God Damnit!
Beautifying oils - Malin approves!
Vid det här laget bör väl de flesta veta att jag äääälskar The body shop. Nu är det dags för ännu en hyllning till en produkt jag valt att testa ordentligt innan jag säger någonting om den, nyheten "beautifying oils". Det är som det låter en olja, som du kan smörja in hela kroppen med, även ansiktet och den ska visst gå att ha i håret också! Den finns i åtta olika dofter så det är lätt att hitta en favorit. Just nu har jag två stycken, en som doftar shea och en som doftar satsuma.
Förpackning
En helt vanlig, genomskinlig plastflaska som rymmer 100 ml, öppnar man locket finns det en liten pip att hälla olja ur. Det är lätt att få ut rätt mängd olja i handen, och man ser hela tiden hur mycket som finns kvar.
Doft
Fruktdofterna känns naturliga och uppfriskande, och de luktar likadant som motsvarande bodybutter fast kanske ännu fräschare. Satsuman är verkligen supergod och doftar somrigt. Sheadoften känns mjuk och neutral, skön om man inte vill lukta frukt haha! Tyvärr är dofterna rätt så flyktiga, så man doftar inte så länge.
Använding
Oljan är väldigt mjuk och lättarbetad, lägger sig till en början mest utanpå huden men sjunker in efter ett tag. Lämnar konstigt nog ingen blank yta efter sig utan gör huden mjuk fräsch och smidig! I och med att det är en olja går det fort och lätt att smörja in sig, till skillnad från mer tungjobbade bodybutter. Känns långverkande och ger huden en väldigt fin lyster. Den är dessutom ganska dryg så en flaska tar nog inte slut i första taget! På hemsidan står det att man bör applicera den på fuktig hud, och att man ska ha kroppslotion på efteråt men jag använder den som den är på torr hud och tycker det funkar bra!
Pris
En flaska beautifying oil kostar 155 kr, ett rimligt pris för den här produkten tycker jag! Och bor man i Uddevalla och är medlem på Friskis & Svettis har man dessutom rabatt :)
Sylt!
Jag vet att jag har tjatat om sylt vid ett tillfälle redan, men jag känner att jag återigen måste påpeka hur jäkla busenkelt det är, och framförallt hur GOTT det är! Nya grejen här hemma är att äta keso och blåbärssylt, sjukt gott och dessutom nyttigt. Åtminstone om du gör sylten själv, och minskar på sockret. Jag blev själv förvånad första gången jag testade de här proportionerna mellan bär och socker, för det behövs verkligen inte alls mycket socker för att sylten ska smaka bra!
Jag brukar använda två paket med blåbär, ett med vanliga blåbär och ett paket med stora odlade blåbär, vilket tillsammans är 450 gram. Om man tinar upp bären först går det mycket fortare i kastrullen, så häll upp de frysta bären i en bunke eller skål och låt de tina. När de är mjuka häller man över dem i en kastrull och sätter på medelhög värme och väntar tills bären kokar. Inget extra vatten behövs (om man inte gillar lös sylt, förstås)! När bären kokar tar jag en vanlig sked (en matsked, fast inte måttet utan en vanlig sked man äter med) och pyttsar i tre skedar syltsocker, that's it! Låter det bubbla ett par minuter, sen är det klart! Häll upp i en ren glasburk, låt svalna och njut!
Dammsugare!
Tänk så himla glad man kan bli över en ny dammsugare. Jag och P slog till på en från Electrolux, modellen heter Ultrasilencer green och kostade ungefär ettusenfemhundrakronor, och det var så värt det. Dammet försvinner in i dammsugarn och puttas inte runt eller yr omkring dammsugaren. Det känns verkligen SÅ rent här hemma. En känsla som inte ska underskattas har jag märkt. Dessutom känns det skönt att dammsugaren är delvis tillverkad av återvunnen plast och att 92 % av den kan återvinnas när den tar slut.
Andra fina saker är att den är extremt tyst om man inte kör på maxfart (vilket inte behövs, då sitter munstycket nästan fast i golvet), man sparar 40% energi men får samma kraft som andra dammsugare med samma effekt. Det finns också ett filter i dammsugaren som ser till att pollen och eventuella mögelsporer stannar i dammsugaren, vilket är väldigt skönt för mig som är pollenallergiker. Och nästan bäst av allt är att SLADDEN ÄR KNALLGRÖN!
Insikt
Ni vet, när man sitter och tänker på en grej och plötsligt inser något om sig själv. Något som man tycker eller tänker men aldrig lyckats sätta ord på innan. En sån insikt fick jag idag.
Idag, i vårt samhälle, känns det inte helt okej att uttrycka att man är nöjd med sin kropp och hur man ser ut. Även om man ser fantastisk ut måste man peka på något som man inte är nöjd med, som man vill ändra på. Fan vad trött jag blir på det. Jag har nog nått en punkt i livet där jag börjar känna att jag inte orkar lägga energi på att tycka illa om mig själv och min kropp. Allt jag har varit osäker på börjar jag långsamt acceptera, även om jag fortfarande har mina dåliga dagar där jag stör mig på olika saker.
Jag har några extrakilon, jag har celluliter (eller smilgropar som Tyra Banks kallar dem), jag har periodvis rätt taskig hy, jag har en liten dubbelhaka, jag har väldigt rak näsa, mina framtänder börjar överlappa precis som på min mamma, mitt ena ögonlock hänger mer än det andra, jag har olika stora bröst (som så många andra tjejer), mina fötter är breda och knotiga. Men det är OKEJ! Det är tamigfanken helt okej att se ut som jag gör. Jag har en stark och vältränad kropp, som jag sköter om rätt så bra och jag mår faktiskt väldigt bra. Det kanske finns de som har åsikter om hur jag ser ut, och det är också helt okej. Det är nog väldigt få som ser likadana ut, så det är egentligen inte så konstigt att vi tittar på varandra och reflekterar över hur andra ser ut.
Mitt nya mål i livet är i alla fall att älska mig själv villkorslöst på ett sätt som jag inte gjort förut. Jag ska inte älska mig själv trots det jag varit osäker på. Jag ska börja älska mina knotiga fötter, min raka näsa, mina tänder, mina bröst, mina finnar. ALLT! För jag är helt enkelt freakin awsome.
Precis som du.
Idag, i vårt samhälle, känns det inte helt okej att uttrycka att man är nöjd med sin kropp och hur man ser ut. Även om man ser fantastisk ut måste man peka på något som man inte är nöjd med, som man vill ändra på. Fan vad trött jag blir på det. Jag har nog nått en punkt i livet där jag börjar känna att jag inte orkar lägga energi på att tycka illa om mig själv och min kropp. Allt jag har varit osäker på börjar jag långsamt acceptera, även om jag fortfarande har mina dåliga dagar där jag stör mig på olika saker.
Jag har några extrakilon, jag har celluliter (eller smilgropar som Tyra Banks kallar dem), jag har periodvis rätt taskig hy, jag har en liten dubbelhaka, jag har väldigt rak näsa, mina framtänder börjar överlappa precis som på min mamma, mitt ena ögonlock hänger mer än det andra, jag har olika stora bröst (som så många andra tjejer), mina fötter är breda och knotiga. Men det är OKEJ! Det är tamigfanken helt okej att se ut som jag gör. Jag har en stark och vältränad kropp, som jag sköter om rätt så bra och jag mår faktiskt väldigt bra. Det kanske finns de som har åsikter om hur jag ser ut, och det är också helt okej. Det är nog väldigt få som ser likadana ut, så det är egentligen inte så konstigt att vi tittar på varandra och reflekterar över hur andra ser ut.
Mitt nya mål i livet är i alla fall att älska mig själv villkorslöst på ett sätt som jag inte gjort förut. Jag ska inte älska mig själv trots det jag varit osäker på. Jag ska börja älska mina knotiga fötter, min raka näsa, mina tänder, mina bröst, mina finnar. ALLT! För jag är helt enkelt freakin awsome.
Precis som du.
Drömmar
Jag vet inte riktigt vad mitt undermedvetna försöker säga mig, men jag har haft tokmycket drömmar de tre senaste nätterna. Natten till onsdag hade jag en såndär riktigt verklig dröm, så när jag vaknade var jag lite osäker på om det var på riktigt eller inte. Det hela började med att jag och Patrik låg och sov i vår säng, precis som vanligt, när det ringde på dörren. Klockan var inte mer än fem på morgonen och ingen av oss förstod riktigt vad det var som lät. Tillslut insåg vi att det var dörrklockan och Patrik gick upp för att öppna. Utanför dörren stod ett ex till honom, med deras gemensamma barn som var ett år gammalt (märkligt, eftersom jag och Patrik varit ihop i snart fyra år. Men då kändes det helt normalt). Hon var där för att lämna barnet över dagen, för att hon var tvungen att åka någonstans och köpa lampor ( Ni vet, drömlogik). Patrik skulle iväg till jobbet bara någon timme senare, så det skulle bli mitt ansvar att se till att barnet blev passat. Men jag skulle också jobba, fast sen kom jag på att jag skulle till skolan och att jag därför behövde hitta ett dagis där jag kunde lämna barnet. I den värsta paniken när jag försökte hitta ett dagis vaknade jag. Då var det morgon, klockan var väl sex och jag var helt övertygad om att allt var på riktigt.
Sjukt läskigt.
Inatt drömde jag om barn igen, men den här gången var det Patriks och mina barn. Tre stycken.
Vad skulle Freud ha sagt?
Avslöjad
Nu kommer det. Det stora avslöjandet.
Jag läser en hel del storbloggar.
Ja, det är sant. Kissie, Blondinbella, Foki, Molly Sandén, Daniel Paris... Och skäms kanske mest över de två första. Jag vet egentligen inte varför jag läser dem, för jag blir oftast bara arg, haha. Men det är något med dessa människors liv som fascinerar mig. Kanske är det för att de lever liv som jag aldrig ens skulle drömma om att leva, för att det verkar extremt själsdödande (här menar jag nog bara Kissie och Blondinbella). Just idag blev jag arg när jag läste Bellas blogg, och hon har ett stort inlägg om arbetslöshet, vad man kan göra åt det osv... Hon menar då att LAS (Lagen om anställningsskydd) är djävulens påfund och skrämmer företagare från att anställa människor, och borde tas ur bruk.
Vänta nu.
Sen när var LAS till för företagsägare och arbetsgivare? ÅH. Jag blir så trött. LAS är anställningstrygghet, att minska risken för varsel (vilket inte riktigt funkat i och med alla bemanningsföretag) och en hel del annat. Så fullkomligt ignorant. Och så har hon mage att klaga över att det kostar pengar att ha anställda, som att hon i slutändan inte tjänar några pengar på det. Tro fan att man inte går back på att ha anställda, då hade ju ingen anställt någon.
Nej. Jag ska nog sluta läsa storbloggar. Den här veckan i alla fall.
Jag läser en hel del storbloggar.
Ja, det är sant. Kissie, Blondinbella, Foki, Molly Sandén, Daniel Paris... Och skäms kanske mest över de två första. Jag vet egentligen inte varför jag läser dem, för jag blir oftast bara arg, haha. Men det är något med dessa människors liv som fascinerar mig. Kanske är det för att de lever liv som jag aldrig ens skulle drömma om att leva, för att det verkar extremt själsdödande (här menar jag nog bara Kissie och Blondinbella). Just idag blev jag arg när jag läste Bellas blogg, och hon har ett stort inlägg om arbetslöshet, vad man kan göra åt det osv... Hon menar då att LAS (Lagen om anställningsskydd) är djävulens påfund och skrämmer företagare från att anställa människor, och borde tas ur bruk.
Vänta nu.
Sen när var LAS till för företagsägare och arbetsgivare? ÅH. Jag blir så trött. LAS är anställningstrygghet, att minska risken för varsel (vilket inte riktigt funkat i och med alla bemanningsföretag) och en hel del annat. Så fullkomligt ignorant. Och så har hon mage att klaga över att det kostar pengar att ha anställda, som att hon i slutändan inte tjänar några pengar på det. Tro fan att man inte går back på att ha anställda, då hade ju ingen anställt någon.
Nej. Jag ska nog sluta läsa storbloggar. Den här veckan i alla fall.
Home Alone
Då var det dags för ett par dagar utan min älskade P hemma. Även om jag bara vart ensam hemma nån timme nu känns det ändå så jäkla tomt, mest för att jag vet att han inte kommer hem förrän på lördag. Menmen, det är ju inte som att jag inte har något att göra :P Får väl passa på att fylla ut tystnaden med att köra lite tvätt och så. Och skriva färdigt det där ledarskapsmanifestet. Hur nu det ska gå.
Nååå väääl. Imorgon blir det i alla fall skola och danspass + lite plugg hemma. Fredag är jag också i skolan, sedan hem till mamma och äta lunch och på kvällen kommer min älskade Jessica hit och gosar! Det är inte lätt när bästa kompisen pluggar i Östersund, men det känns alltid så himla kul när hon kommer hem igen.
Bästa P och J!
Nååå väääl. Imorgon blir det i alla fall skola och danspass + lite plugg hemma. Fredag är jag också i skolan, sedan hem till mamma och äta lunch och på kvällen kommer min älskade Jessica hit och gosar! Det är inte lätt när bästa kompisen pluggar i Östersund, men det känns alltid så himla kul när hon kommer hem igen.
Bästa P och J!
Om att fylla år
Så var det dags igen, att fylla år och bli ett år äldre. Ju äldre jag blir desto mindre verkar behovet av att fira minska. Det känns liksom inte lika roligt längre. Inte för att jag nojar över att bli äldre (nåja, det är inte den största anledningen i alla fall) men det där med att ha kalas/fest lockar mig liksom inte. Det är såklart mysigt att fira ihop med familj och släkt, äta mat och prinsesstårta ihop. Men det är väl egentligen mest för att jag gillar att träffa min släkt tror jag.
Hur som helst. Idag är min sista dag som 21 åring och imorgon kommer jag spendera min födelsedag i skolan, för första gången någonsin! Lär bli spännande :)
Hur som helst. Idag är min sista dag som 21 åring och imorgon kommer jag spendera min födelsedag i skolan, för första gången någonsin! Lär bli spännande :)
Dagens husmorstips
Det finns sjukt mycket olika sorters sylt i affären. Med socker. Men mindre socker. Med sötningsmedel. Billig. Ekologisk. Från andra länder. The list goes on. MEN!
Min favoritsylt gör jag själv. När man gör egen sylt har man full kontroll över vad som finns i den, särskilt om man plockat frukt och bär själv, men det går såklart lika bra med köpebär! Jag brukar hiva i lite frysta hallon och jordgubbar i en kastrull, pyttelite vatten och svag värme. När det har tinat lite plockar jag upp jordgubbarna och delar dem i mindre bitar, ökar värmen något och väntar tills sylten kokar. Då tillsätter jag några matskedar syltsocker (Socker med äppelpektin, citronsyra och natriumbensoat som är ett konserveringsmedel) eller vanligt socker, beroende på vad som finns hemma. Låt det puttra en stund till - klart! Då kan man själv kontrollera hur mycket socker som finns i sylten, vilket är ett stort plus för mig som gillar syrlig sylt!
Så på med förklädet nu och börja koka :)
Min favoritsylt gör jag själv. När man gör egen sylt har man full kontroll över vad som finns i den, särskilt om man plockat frukt och bär själv, men det går såklart lika bra med köpebär! Jag brukar hiva i lite frysta hallon och jordgubbar i en kastrull, pyttelite vatten och svag värme. När det har tinat lite plockar jag upp jordgubbarna och delar dem i mindre bitar, ökar värmen något och väntar tills sylten kokar. Då tillsätter jag några matskedar syltsocker (Socker med äppelpektin, citronsyra och natriumbensoat som är ett konserveringsmedel) eller vanligt socker, beroende på vad som finns hemma. Låt det puttra en stund till - klart! Då kan man själv kontrollera hur mycket socker som finns i sylten, vilket är ett stort plus för mig som gillar syrlig sylt!
Så på med förklädet nu och börja koka :)
Shoppingsug
Förra veckan beställde jag underkläder och en tröja från Gina Tricot.
Igår beställde jag två klänningar och en kjol från H&M.
Idag sitter jag och tittar på smink, och har lagt en kundkorg på http://www.eyeslipsface.co.uk
VAD HAR HÄNT MED MIG!?
Jag brukar vara den som vill hålla i mina pengar, men nu vill jag så gärna klicka hem de där fyra mineralögonskuggorna, två glittriga eyeliners, en primer för ögonskuggor och en för ansiktet, två ögonskuggsborstar. För kalaset går inte på mer än 320 spänn inklusive frakt. Det är ju helt sjukt.
Gaaah... what to do...
Men för i
Helt ärligt får jag cp-ryck på idioterna nu. Det rycker något kopiöst i min sossemuskel att det inte går att ignorera. De som känner mig vet vad det är jag menar med sossemuskel. Allas vår favorit Reinfeldt tycker att vi borde kunna jobba tills vi är 75 år gamla, förutsatt att vi senare i livet kan omskola oss till arbeten som inte är lika tunga om vi haft sådana. Artikel finns här.
Jag ser inga problem med att låta människor byra karriär sent i livet, det borde snarare vara en självklarhet eftersom vi människor ständigt utvecklas och efter 50 kanske inte längre trivs med det yrket man har. Mitt problem, däremot, är att han verkar tro att alla kan jobba tills de är 75. De som har de tyngsta yrkena idag kommer ha helt utslitna kroppar redan vid 65, om de ens orkar med så länge. Exempel på sådana yrken skulle kunna vara svetsare, kyltekniker, snickare och så vidare. Fysiskt krävande arbeten helt enkelt. Kan inte de bara få känna att de har gjort sitt när de har slitit hela sina liv för att vi ska kunna ha den standarden som vi har idag med fina vägar, bussar att åka, en fin luftvärmepump till huset? Nej. Då ska de skola om sig till något som de kanske inte alls brinner för eller ens vill jobba med för att de inte kan gå i pension på grund av ekonomiska skäl. För att de måste.
Reinfeldt menar att det kommer vara ett måste att jobba längre 65 årsdagen, eftersom vi blir allt äldre. Men vad säger åldern om hur vi mår egentligen? En av de stora anledningarna till att vi "blir äldre" är att vi kan hålla människor vid liv längre, trots sjukdom. Och hur många pensionsår vill han egentligen att vi ska få? Är det inte efter pension vi ska kunna slappna av och försöka göra sådant vi inte hunnit med under tiden vi arbetat? I Sverige är medellivslängden för män ca 79 år och för kvinnor lite drygt 83 år. Ska män då få leva fyra år efter pension i snitt? Låter det rimligt? Nej, inte i mina öron. Låt de som vill jobba tills de är 75 göra det, de som har yrken som gör att de klarar av det. Politiker, till exempel. Fast Reinfeldt själv kan sluta jobba vid 50 och få läskigt höga belopp fram till han fyller 65. Om nu aftonbladet har räknat ordentligt.
Jag ser inga problem med att låta människor byra karriär sent i livet, det borde snarare vara en självklarhet eftersom vi människor ständigt utvecklas och efter 50 kanske inte längre trivs med det yrket man har. Mitt problem, däremot, är att han verkar tro att alla kan jobba tills de är 75. De som har de tyngsta yrkena idag kommer ha helt utslitna kroppar redan vid 65, om de ens orkar med så länge. Exempel på sådana yrken skulle kunna vara svetsare, kyltekniker, snickare och så vidare. Fysiskt krävande arbeten helt enkelt. Kan inte de bara få känna att de har gjort sitt när de har slitit hela sina liv för att vi ska kunna ha den standarden som vi har idag med fina vägar, bussar att åka, en fin luftvärmepump till huset? Nej. Då ska de skola om sig till något som de kanske inte alls brinner för eller ens vill jobba med för att de inte kan gå i pension på grund av ekonomiska skäl. För att de måste.
Reinfeldt menar att det kommer vara ett måste att jobba längre 65 årsdagen, eftersom vi blir allt äldre. Men vad säger åldern om hur vi mår egentligen? En av de stora anledningarna till att vi "blir äldre" är att vi kan hålla människor vid liv längre, trots sjukdom. Och hur många pensionsår vill han egentligen att vi ska få? Är det inte efter pension vi ska kunna slappna av och försöka göra sådant vi inte hunnit med under tiden vi arbetat? I Sverige är medellivslängden för män ca 79 år och för kvinnor lite drygt 83 år. Ska män då få leva fyra år efter pension i snitt? Låter det rimligt? Nej, inte i mina öron. Låt de som vill jobba tills de är 75 göra det, de som har yrken som gör att de klarar av det. Politiker, till exempel. Fast Reinfeldt själv kan sluta jobba vid 50 och få läskigt höga belopp fram till han fyller 65. Om nu aftonbladet har räknat ordentligt.
Det där med mat.
-Malin, du är ju hälsovetare. Vad ska man äta egentligen?
I min utbildning har vi inte en enda kurs som behandlar ämnet kost (Mer än väldigt ytligt och något vinklat i en kurs som kallades för levnadsvanor). Det där med kost och hur/vad man ska äta blir oftast väldigt vinklat. Det kan bero på att man har olika syn på vad maten ska vara till för, vilka komponenter som är "farliga" (aka, får oss att gå upp i vikt) och så vidare. Därför finns alla våra olika dieter, som i regel innebär att vi skär ner på antingen socker/kolhydrater eller fett. I vissa skär man ner dramatiskt på båda två. HUR ska vi vanliga dödliga kunna värja oss i denna djungel av tips och råd? Följande text är helt subjektiv och ska läsas som det den är, ett blogginlägg. Såhär ser jag på ämnet.
1. Om dieten implicerar att du kommer gå ner x antal kilon på en särskilt utsatt tid, är det i regel inte värt besväret. Vad händer EFTER de där tre veckorna som du kämpat med märkliga soppor/smoothies/alger? Ska man börja äta "som vanligt"? Hoppa på en ny diet? Fortsätta? Nej. Läs istället detta som underhållning.
2. Verkar det orealistiskt, så är det oftast det. Egentligen borde det säga sig själv att dieter som flygvärdinnedieten och popcorndieten inte är direkt hälsosamma. Men återigen kan de vara spännande i underhållningssyfte.
Jag skulle aldrig för mitt liv tänka mig att säga att jag sitter på alla svar, eller att min syn på vad som är bra mat skulle vara allmängilitig på något sätt. Jag tänker såhär. Hur ska jag äta för att må bra, hålla mig frisk och kunna prestera fysiskt när jag leder mina danspass? Jag måste få i mig fett, kolhydrater och proteiner i rätt proportioner för att fungera som jag ska. Jag har testat LCHF som jag vet fungerar bra för många, men inte för mig. Jag gick ner ett par kilo i vikt, var aldrig sötsugen, och större delen av kroppen fungerade (även om den inte fungerade så som jag var van). Men en sak fungerade inte, och det var mitt huvud. Jag har gått på medelpass på Friskis i jag vet inte hur många år. Under tiden på LCHF hängde jag aldrig med i passet, kordinationen var satt ur spel och det var då jag insåg att det inte var något för mig.
Att äta mat och leva sitt liv ska inte ses som en diet, en period eller en tillfällighet. Det du äter NU ska du kunna äta resten av ditt liv och må bra, oavsett om du räknar kalorier, kolhydrater eller kanske något annat. Var rädd om din kropp, och ge den det den behöver. (Och ja, ibland måste även själen ha sitt!)
I min utbildning har vi inte en enda kurs som behandlar ämnet kost (Mer än väldigt ytligt och något vinklat i en kurs som kallades för levnadsvanor). Det där med kost och hur/vad man ska äta blir oftast väldigt vinklat. Det kan bero på att man har olika syn på vad maten ska vara till för, vilka komponenter som är "farliga" (aka, får oss att gå upp i vikt) och så vidare. Därför finns alla våra olika dieter, som i regel innebär att vi skär ner på antingen socker/kolhydrater eller fett. I vissa skär man ner dramatiskt på båda två. HUR ska vi vanliga dödliga kunna värja oss i denna djungel av tips och råd? Följande text är helt subjektiv och ska läsas som det den är, ett blogginlägg. Såhär ser jag på ämnet.
1. Om dieten implicerar att du kommer gå ner x antal kilon på en särskilt utsatt tid, är det i regel inte värt besväret. Vad händer EFTER de där tre veckorna som du kämpat med märkliga soppor/smoothies/alger? Ska man börja äta "som vanligt"? Hoppa på en ny diet? Fortsätta? Nej. Läs istället detta som underhållning.
2. Verkar det orealistiskt, så är det oftast det. Egentligen borde det säga sig själv att dieter som flygvärdinnedieten och popcorndieten inte är direkt hälsosamma. Men återigen kan de vara spännande i underhållningssyfte.
Jag skulle aldrig för mitt liv tänka mig att säga att jag sitter på alla svar, eller att min syn på vad som är bra mat skulle vara allmängilitig på något sätt. Jag tänker såhär. Hur ska jag äta för att må bra, hålla mig frisk och kunna prestera fysiskt när jag leder mina danspass? Jag måste få i mig fett, kolhydrater och proteiner i rätt proportioner för att fungera som jag ska. Jag har testat LCHF som jag vet fungerar bra för många, men inte för mig. Jag gick ner ett par kilo i vikt, var aldrig sötsugen, och större delen av kroppen fungerade (även om den inte fungerade så som jag var van). Men en sak fungerade inte, och det var mitt huvud. Jag har gått på medelpass på Friskis i jag vet inte hur många år. Under tiden på LCHF hängde jag aldrig med i passet, kordinationen var satt ur spel och det var då jag insåg att det inte var något för mig.
Att äta mat och leva sitt liv ska inte ses som en diet, en period eller en tillfällighet. Det du äter NU ska du kunna äta resten av ditt liv och må bra, oavsett om du räknar kalorier, kolhydrater eller kanske något annat. Var rädd om din kropp, och ge den det den behöver. (Och ja, ibland måste även själen ha sitt!)
Det där årliga besöket
En gång om året är det dags att få nytt recept utskrivet på mina p-piller, vilket således innebär ett besök på barnmorskemottagningen (anledningen till att jag inte går till u-motten orkar jag inte ta). Och det där besöket hade jag idag. Det känns alltid lika olustigt att kliva upp på en våg när någon annan står och iakttar en. Av med skorna. Och så med koftan. Tänk om det typ står error så fort jag kliver upp? Men nej, vågen visade nästan exakt samma som hemma, ett par hekto mindre till och med så det var allt frid och fröjd med det. Blodtryck på 120/80 som också är rätt så bra. Och så har man fått ut sina p-piller för det kommande året.
Och ändå går jag alltid och grämer mig över det där besöket. Är nervös över att blodtrycket ska vara för högt, och känner hur pulsen rusar. Och så är det över på tio minuter, knappt det. Nåja, nu är det i alla fall gjort och det är ju skönt att veta att det inte är något konstigt med vikt/blodtryck och så vidare.
Idag går vi på sista veckan med detoxen, jag och P. Ska sanningen fram har jag väl slappat lite när det kommit till frukt och sånt, tillåtit mig själv lite väl mycket kanske... men bättre det än något annat kanske. Att klara sig utan mjukt bröd är inga problem, egentligen inte godis heller även om man kan bli gött sugen ibland. Känns i alla fall skönt att veta att jag nu kan unna mig att äta något gott på helgen, för det ÄR himla trevligt att mysa med något på lördagskvällen, om det så är morötter och dip. Och vin. Lite alkisvarning kanske, men det är verkligen inte fel med ett glas rött till maten när man firar helg.
Nu är det i alla fall skolan som gäller igen, och jag ska göra mitt bästa för att hänga med i läsanvisningarna, även om det är rätt mycket till vissa dagar. Men det ska nog gå bra ändå, som det brukar!
Tjoflöjt!
Och ändå går jag alltid och grämer mig över det där besöket. Är nervös över att blodtrycket ska vara för högt, och känner hur pulsen rusar. Och så är det över på tio minuter, knappt det. Nåja, nu är det i alla fall gjort och det är ju skönt att veta att det inte är något konstigt med vikt/blodtryck och så vidare.
Idag går vi på sista veckan med detoxen, jag och P. Ska sanningen fram har jag väl slappat lite när det kommit till frukt och sånt, tillåtit mig själv lite väl mycket kanske... men bättre det än något annat kanske. Att klara sig utan mjukt bröd är inga problem, egentligen inte godis heller även om man kan bli gött sugen ibland. Känns i alla fall skönt att veta att jag nu kan unna mig att äta något gott på helgen, för det ÄR himla trevligt att mysa med något på lördagskvällen, om det så är morötter och dip. Och vin. Lite alkisvarning kanske, men det är verkligen inte fel med ett glas rött till maten när man firar helg.
Nu är det i alla fall skolan som gäller igen, och jag ska göra mitt bästa för att hänga med i läsanvisningarna, även om det är rätt mycket till vissa dagar. Men det ska nog gå bra ändå, som det brukar!
Tjoflöjt!
Middag
Ikväll ska vi hem till en kompis och äta lite mat, ska bli sjukt gött att äta något som man inte har lagat själv. Men, eftersom både jag och Patrik sanerar socker får vi hålla oss med egen efterrätt. Därför ska jag slänga ihop en sockerfri glass :) Kommer nog bli gött, hoppas jag. Har hittat receptet på Anna Skippers hemsida och vill ni kolla in receptet på glass, eller kanske något annat kan ni göra det här!
Helt ärligt har det varit ett par tuffa dagar det senaste. Har lite svårt att koncentrera mig och känner ett konstant sug i magen. Har nästan varit lite rastlös, faktiskt. Men det börjar bli bättre så jag hoppas att de sista två veckorna ska bli lite lättare. Håller på med mitt nya danspass också, och det kommer nog bli ett rätt bra pass den här terminen också. Mycket girlpower och musik som man blir glad och taggad av, känns sjukt bra. En av låtarna är den här...
Detox
Nu är det dags igen. I December månad lyckas jag alltid lägga mig till med riktigt dåliga vanor. Vet inte vad jag ska skylla på, men mycket skräp blir det. I första hand sådant som smakar sött. Så, nu har det alltså blivit dags för lite avgiftning. Min detox går mest ut på att sortera ut sådan mat man inte behöver, och sådant jag vet att jag går upp i vikt av. Det jag detoxar bort är därmed
Så kommer det alltså se ut nu tre veckor framåt! Är inne på tredje dagen och jag känner av abstinensen. De som inte tror på sockerberoende har nog aldrig ätit socker. Eller slutat äta det!
Hej hopp
- Skräpmat, allt som är uppenbart onödigt så som chips, godis, popcorn, salta nötter, snabbmat... Allt som innehåller höga halter av fett eller socker, eller både och.
- Alkohol, först och främst är det onödiga kalorier. Jag dricker nog inte osedvanligt mycket, men kanske lite för ofta. Inte varje dag eller så, men jag gillar att ta ett glas vin eller en whiskey sådär på en onsdagskväll. Så, den vanan ska brytas!
- Mjukt bröd, jag är en smörgåsälskare. Äter alltid för mycket ---> jag blir tjock. Är nog en kombination av brödet och pålägget som gör det. Jag kommer under detoxen tillåta mig själv att äta ett knäckebröd då och då.
- Nästan all frukt, bortsett från bananer. Inte för att det är en "bra" frukt, men den mättar så bra när man behöver ett mellanmål. Jag tillåter mig även att äta bär, eftersom de har relativt lågt fruktsockerinnehåll. (Får man äta hallon när man går på LCHF så är det nog rätt lungt ur sockersynpunkt)
Så kommer det alltså se ut nu tre veckor framåt! Är inne på tredje dagen och jag känner av abstinensen. De som inte tror på sockerberoende har nog aldrig ätit socker. Eller slutat äta det!
Hej hopp
