SnyggMalinn

Den här veckan har haft ledordet träning. Efter ikväll, när jag troligtvis har kämpat mig igenom ett intesivpass, kommer jag ha tränat varje dag hittills den här veckan. Jag vet att det inte är bra, så behöver inte några förmaningstal om att man ska vila för att bygga upp sig och blablabla.

Men träningen är min enda flykt från plugg, måsten.. och det känns som att det har varit mycket av det den senaste tiden. Träningen blir en timme när jag inte kan tänka på något annat än vad jag håller på med just där och så, för gör jag det snubblar jag på mina egna fötter. Har dessutom med hjälp av en nyfunnen, go vän insett att jag inte kan hålla på så som jag har gjort i jag vet inte hur många år. Jag kan inte låta min kassa självkänsla styra mitt liv. Han är nog den första som har surnat till och blivit lite grinig för att jag har klankat ner på mig själv. "Tror du att dina vänner skulle tycka sämre om dig om du vågade tycka om dig själv?". Jag har aldrig tänkt så förut. Självklart skulle alla tycka om mig mer, om jag slutade vara självkritisk och tyckte om mig själv. Jag är alltid så snabb med att peka ut mina (enligt mig) fel och brister, så att ingen annan ska göra det. Nu blev det här sista ganska ärlig och öppenhjärtligt, men det må vara hänt.

Jag måste helt enkelt börja se över mitt liv. Vem är jag utan självkritik?