Att bli ledare
De var många, och de tjatade länge. Malin, ska inte du bli stepledare? Jympaledare? Danspassledare? Snällasnällasnälla?
Det har nog allitd bott en liten exhibtionist i mig, då jag satt ihop både ett jympapass och ett danspass till mina skolkamrater på gympalektionerna. Det var den träningsform jag trivdes med, och den jag ville dela med mig av till de andra i min klass. Så jag kan inte säga att jag inte hade tänkt tanken att bli friskisledare innan de i föreningen började fråga. Men vad var det som tog emot? Min kassa självkänsla kanske. Jag är inte tillräckligt vältränad. Jag är inte tillräckligt smal för att bli ledare. Och jag sa hela tiden att jag ville gå klart skolan (gymnasiet) först. Men när jag gjort det dröjde det nästan ett år innan jag började utbilda mig till ledare.
Vad var det då som fick mig att ta steget? Min absoluta favoritträningsform hade varit borta ett par terminer, det vill säga danspasset. Jag saknade det helt otroligt mycket, och det verkade inte som den förra ledaren hade någon tanke på att fortsätta. Det var då jag insåg att det var upp till mig att ta tag i det. För att bli ledare på friskis måste man genomgå minst två utbildningar, jag gick tre. En mer generell, en med huvudinriktning så som jympa eller spin och sedan tillägget med danspass. Så utöver danspassledare är jag desssutom utbildad medelpassledare. Alla utbildningarna är riktigt tuffa, och de två senare var otroligt fysiskt krävande. Att benämna dem som kurser eller utbildningar är egentligen helt missvisande. Träningsläger är en mer rättvisande benämning. Men självklart var det sjukt roligt! Man får träffa så många härliga inspirerande människor, både aspirerande ledare och utbildare. Det är verkligen värt all svett och allt slit.
Nästa inlägg handlar om mina känslor kring att vara ledare!
Det har nog allitd bott en liten exhibtionist i mig, då jag satt ihop både ett jympapass och ett danspass till mina skolkamrater på gympalektionerna. Det var den träningsform jag trivdes med, och den jag ville dela med mig av till de andra i min klass. Så jag kan inte säga att jag inte hade tänkt tanken att bli friskisledare innan de i föreningen började fråga. Men vad var det som tog emot? Min kassa självkänsla kanske. Jag är inte tillräckligt vältränad. Jag är inte tillräckligt smal för att bli ledare. Och jag sa hela tiden att jag ville gå klart skolan (gymnasiet) först. Men när jag gjort det dröjde det nästan ett år innan jag började utbilda mig till ledare.
Vad var det då som fick mig att ta steget? Min absoluta favoritträningsform hade varit borta ett par terminer, det vill säga danspasset. Jag saknade det helt otroligt mycket, och det verkade inte som den förra ledaren hade någon tanke på att fortsätta. Det var då jag insåg att det var upp till mig att ta tag i det. För att bli ledare på friskis måste man genomgå minst två utbildningar, jag gick tre. En mer generell, en med huvudinriktning så som jympa eller spin och sedan tillägget med danspass. Så utöver danspassledare är jag desssutom utbildad medelpassledare. Alla utbildningarna är riktigt tuffa, och de två senare var otroligt fysiskt krävande. Att benämna dem som kurser eller utbildningar är egentligen helt missvisande. Träningsläger är en mer rättvisande benämning. Men självklart var det sjukt roligt! Man får träffa så många härliga inspirerande människor, både aspirerande ledare och utbildare. Det är verkligen värt all svett och allt slit.
Nästa inlägg handlar om mina känslor kring att vara ledare!
