Vad var det som hände?

 
Illamåendet kom som en blixt från klar himmel. Åh nej, tänkte jag. Inte magsjuka. INTE MAGSJUKA. Men att jag hade haft ett par jobbiga månader psykiskt och framförallt ett november som var hektiskt både fysiskt och psykiskt verkade jag liksom inte förstå. Timanställd och alltid på standby, psykiskt och fysiskt belastande jobb, stress över att inte få tillräckligt mycket jobb, inskriven hos arbetsförmedlingen och deras krav. Och kanske framförallt en månad som var pressad till bristningsgränsen med jobb och ideella åtaganden.
 
Man kan ju tro att en person med min utbildning, som har tagit upp ämnet stress flertalet gånger, skulle inse att jag befann mig i en ohållbar situataion. Att jag skulle lägga mer vikt vid alla stressymptom jag hade. Men kanske blev jag istället expert på att ignorera dem, jag hade inte tid att känna efter. När saker och ting började lugna ner sig fick jag plötsligt svårt att sova på nätterna. Tankarna malde och malde, vaknade flera gånger per natt och när jag vaknade vid fyra på morgonen kunde jag aldrig somna om. Allt det jag inte hunnit tänka på när jag jobbade som mest kom liksom upp till ytan. 
 
Den natten gick jag och la mig på soffan, jag hade vridit och vänt mig så länge i sängen att det var omöjligt att sova. Lyckades sova ungefär två timmar på soffan innan det var dags att gå upp. Jag kände mig rätt trött men egentligen inte mer än vanligt. Gick upp och satte upp håret på toaletten och gick ut mot köket. Illamåendet kom som en blixt från klar himmel. Åh nej, tänkte jag. Inte magsjuka. INTE MAGSJUKA. Hängde lite på dörrkarmen in till köket och kände hur jag fick ett blodtrycksfall, det svartnade och flimrade lite så jag höll tag i dörrkarmen och väntade på att det skulle gå över. Då hör jag ett brak som att något åker i golvet, men jag ser ingenting. Det är bara svart. Jag känner hur min sambo tar tag i mig och säger mitt namn, gång på gång. Jag hör honom men jag kan inte svara. Jag ser fortfarande ingenting. Patrik lyckas få upp mig på fötter, mina armar krampar och utan att jag hjälper till lyckas han få in mig i sovrummet. Först där vaknar jag till och börjar förstå vad som har hänt. Helt svettig. 
 
Jag har aldrig svimmat i hela mitt liv så jag blev både rädd och chockad efteråt, brast i gråt till och från. Varför blev det såhär? Förmodligen en kombination av att jag inte sovit, hade höga stressnivåer i kroppen, var lite uttorkad och hade en infektion i kroppen. Men jag vet att jag aldrig någonsin vill uppleva det igen, och framförallt inte utsätta den personen jag älskar för det igen. Det är svårt att låta bli att tänka vad som hade hänt om jag svimmat efter han hade gått hemifrån, eller i trapphuset, eller när jag körde bil. Aldrig någonsin ska det bli såhär  igen. Det är en tuff insikt att man inte klarar hur mycket som helst, även om tröskeln för vad jag klarar säkerligen både är högre och lägre än andra personers. Aldrig mer ska jag åsidosätta mig själv för att hjälpa andra, för om det här är belöningen är det verkligen inte värt det. Jag fick lära mig att jag har en gräns, den hårda vägen, och den lärdomen tar jag med mig livet ut. 
 
 

Kommentarer
Postat av: Martin Norrman

OJ vad mycket som har hänt dig de sista dagarna!! Krya på dig allt du orkar och hoppas du snart blir bra igen och får möjlighet att vila under julen!

2013-12-17 @ 16:54:13
URL: http://cyklaforlivet1.blogspot.se/
Postat av: Lennart

Tänker på dig, har varit med på lika. Fast det var många år sedan nu.
Man börjar tänka i nya banor efter detta.
Man måste njuta av livet så ska du tänka framöver..

2013-12-17 @ 21:57:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0